Juste ja, bloggen...

As always, nu för tiden så uppdaterar man ju hellre på instagram än facebook och bloggen. Men, om någon fortfarande läser så kan jag dra lite snabbt:

Nu är det typ höst och det går att andas och leka ute igen. Väldigt kul, speciellt när en är så vuxen och köpt både gummistövlar och regnbyxor. Inget kan stoppa mig nu! 

Om två veckor ska jag till Uppsala och älskade Kristin! Ett år sedan sist och det ska bli underbart!!!! LÄNGTAR!

Idag ska jag rösta och självklart blir det Feministiskt Initiativ! 

Drömde inatt att det blev regeringsskifte och att Fi kom in med 4,2 procent och att Vänsterpartiet fick 11,2 procent. Hallelujah, varför var det bara en dröm? 

Ca två månader vegetariskt här hemma och jag har i två veckor ätit helt veganskt. Känns fantastiskt, och superrätt. Billigt att handla också! 

Två månader kvar till Thailand och jag är TAGGAD!!!! 

Whats up?

Vad var hänt det senaste? 

Valle pratar mer och mer. Han säger mamma, pappa, mapa, hej, hejdå, Moa (fritidspedagog som han spenderade två veckor ensam med på sommardagis i somras, fantastiskt!), titta, va ä dä?, bitta batta (vet ej vad det betyder, men han säger det ofta). 

Han älskar att pussas och ska pussa på allt. På oss, på soffan, golvet, köksluckorna och egentligen allt som råkar vara i närheten. 

Vi pärlar för Palestina, och det tar egentligen all kvällstid. Kolla in vår facebook-sida Free Palestine Bracelet och vårt instagramkonto @freepalestinebracelet , och var med och stötta!  

Jag har nu till 100% lagt ner allt vad kött heter. Jag är emot allt förtryck och kan inte blunda för att det är vad vi utsätter djuren för. Och kan jag äta sådant här varenda dag så är jag helnöjd: 

Hej hej hallå!

Sommar. Värme. Lite ledigt. Eller ja, ledig från jobbet i alla fall. Barnet blir man liksom inte ledig ifrån. Och Valle är ju minst sagt...krävande. Typ.

Något jag har märkt nu när han är äldre och man jämför med andra barn är att han liksom aldrig är still. Eller tyst. Var vi än befinner oss, hur barnanpassat det än är, så är det inte anpassat för Valdemar. 

Jag har varit hemma hos familjen i några dagar nu och har hela tiden fått vara en meter ifrån för att förhindra livsfara. Plocka stenar, lera eller hundmat ut munnen. Plocka ner från bord, stolar, trappor, se till att han inte river ner gardiner eller rycker loss elementen från väggen.

Ändå har han varit fri, naken och sprungit, lekt och badat hela dagarna, ändå är han inte ens det minsta lugnare.

Jag är ganska trött. Det är skönt att vara hemma där jag faktiskt kan sitta en stund i soffan utan att hans liv plötsligt är i fara.

Vilda unge, jag älskar dig, men ibland önskar jag att du ville vara stilla i fem minuter. 

Lägesrapport

Det är väldigt sällan jag bloggar nu för tiden har jag märkt. Tiden räcker inte riktigt och ska jag vara ärlig så vet jag inte vad jag ska skriva om. 

Vi mest jobbar och tränar, går just nu om varandra hemma, möts i dörren osv. Inte jättekul men så får det vara i en period. 

Valle är för tillfället sjuk igen, höööög feber och ynklig. Annars är han världens piggaste, har ett eget helt fantastiskt, och obegripligt, språk och pratar hela dagarna. Och så har han börjat pussas. Med stängd mun. Han pussar på munnen, på benen, på fåtöljen, på golvet... Allt ska pussas! 

Och så slukar jag bloggar och politik. SLUKAR! Fantastiska feminister som hjälper mig att sträcka på ryggen och som öppnat mina ögon. Underbara människor som står upp för rättvisa och jämställdhet. Jag känner sååå att jag hittat hem i politiken. Ett rejält uppvaknande, och tack för det. 

Sånt är läget för tillfället. Over & out! 

Långresa med brötigt barn

Åhhåå! Kan det bli november nu? För då ska vi till Thailand. I en hel månad. En månad av sol, bad, backpacking och njuta av livet. Detta har vi planerat och strävat efter så länge och det är underbart att det blir av nu. Vi vet inte vart vi ska än eller vad vi ska göra, men tanken är väl att det ska bli lite som det blir. En månad är en lång tid och vi vill inte planera för mycket. 

Som tur är så flyger vi nattetid och då sover brötet kanske (snälla snälla snälla) mesta av vägen. 11 timmar på ett flyg med hyperbarnet känns ju...spännande. 

Nu kommer det vara med stor glädje vi jobbar hela sommaren, och sparar våra pengar! Detta har jag längtat efter att göra hela mitt liv.

Vi övar redan i solen med hatten på! 

Första barnfria natten

I lördags var det dags. Det vi längtat efter så länge. Vår första barnfria natt. 16 månader tog det.

Eftersom Rasmus fyllt 30 nyss så har det smusslats och grejats länge för att få ihop det. Mycket har skitit sig på vägen, det mesta precis innan, men iväg kom vi till slut.

Några timmar på hotell. Rödvin, badkar, musik. Bara vara vi. Sen blev det fest såklart. Detta avslutades med hotellfrukost och glädje över att inte bli väckta av en dansk skalle (eller få en dregglig napp intryckt i munnen, att Valle äter ur blomkrukan, sätter sig i våra ansikten etc) kl 06.47. Men sen längtade vi efter brötet och kunde knappt komma hem snabbt nog.

Med tanke på att vi fick hitta ny barnvakt kvällen innan och att Valle sen vaknar upp med feber så är jag otroligt glad att det ens blev av. Tack Emily, fantastiska människa! 

Det var en fantastisk helg, det är nyttigt att få vara ensamma emellanåt. Men nu njuter man extra mycket av att ha en varm minimänniska bredvid sig i sängen.

Att springa

Jag har aldrig tränat. Egentligen. Jag har alltid trott att jag inte kan. Att det inte är min grej. Jag gick på olika pass på gym i ett halvår ungefär, men blev uttråkad och kände mig osäker, att andra tittade och tyckte jag var löjlig (dålig självkänsla givetvis). 

Nu har jag kommit igång med löpningen ordentligt, mycket tack vare att jag springer med min kompis Emily, det är otroligt peppande att springa tillsammans med någon och att man kan hjälpa varandra när det känns tufft. Och jag har kommit över en gräns, mer psykiskt än fysiskt, jag har pallat springa 5 km utan problem och utan att stanna/gå. 5 km ren löpning. Jag klarar ju det! Lätt! Igår sprang jag till och med ensam, det kändes fantastiskt. 

Den största fördelen är att jag börjar lära känna hur min kropp fungerar vid träning. Att det tunga som kommer efter 2-3 km försvinner bara man fortsätter springa, hållet man får i sidan försvinner bara man härdar ut en liten stund. Sen kommer välbehaget. Lyckan. Ro i själen. Och jag vill bara fortsätta springa. För jag vet att jag kan. Jag kommer snart att kunna springa en mil, och det vill jag göra också. Det ska jag träna mot. Jag kommer att fortsätta anmäla mig till olika lopp för att ha något att träna för, även om det psykiska välmåendet är skäl nog.

Ikväll ska jag springa igen och jag längtar redan.